21 maj 2012

Frustrationen över att inte kunna träna som en normal junky är enorm. Skratta, gråta och skrika, lite så man känner när man äntligen fått upp en liten svett och Jesper kommer och säger att jag inte får anstränga mig mer. Det knycker åtminstone lite i rumpan och jag känner mig lite slumrig i skallen. Ungefär som Skrållan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Comments